Rik = lycklig?
Människor i rika länder är på det hela taget lyckligare än människor som lever i länder drabbade av stor fattigdom. Men när man jämför lyckan i förhållande till inkomsten inom ett land, oavsett om det är fattigt eller rikt, har ekonomisk rikedom bara ett svagt samband med lycka. Även stora förändringar i förmögenhet, t.ex. ett arv eller en lotterivinst, har bara tillfälliga positiva effekter på det subjektiva välbefinnandet.
Pengar är, precis som hälsa, något som skapar olycka om man inte har tillräckligt av det - då viktiga behov inte kan bli tillgodosedda. Men när väl tillräckliga nivåer har nåtts så verkar inte ytterligare ökningar i välstånd göra mycket för att skapa varaktigt välbefinnande.
I kontrast så är arbetslöshet en av de starkaste prediktorerna av otillfredsställelse i livet.
(Passer & Smith, 2008, s. 403-404)
Andra forskningsresultat som stödjer dessa teser är bl.a. det faktum att den allmänna lyckonivån i västvärlden inte har ökat sedan 1950-talet, trots en trefaldig ökning av BNP. Snarare är det en vikande lyckotendens som skönjs på vissa håll, vilket kanske kan förklaras i att ekonomiska värden har trängt bort andra, för människors viktiga, värden.
Dessa forskningsrön, anser jag, stödjer idén om en generell och omfördelande välfärdsstat - där gemensamma nyttigheter fördelas jämlikt - om man vill åstadkomma största möjliga lycka åt största möjliga antal. Ett ojämlikt samhälle med stora ekonomiska klyftor är per definition ett olyckligare samhälle. Detta då lagen om den avtagande gränsnyttan stipulerar att de som tjänar på ojämlikheten inte tjänar lika mycket som de som förlorar på ojämlikhet förlorar. Samhällets totala lyckonivå är alltså högre i ett jämlikt samhälle, alla andra variabler lika.
Den svenska modellen har ju som vi sett också gått att förena med både hög ekonomisk tillväxt och hög BNP, även om dessa mått förstås tål att ifrågasättas som allmänna mått på mänsklig utveckling, en kritik som inte minst lyckoforskningen inbjuder till.
Pengar är, precis som hälsa, något som skapar olycka om man inte har tillräckligt av det - då viktiga behov inte kan bli tillgodosedda. Men när väl tillräckliga nivåer har nåtts så verkar inte ytterligare ökningar i välstånd göra mycket för att skapa varaktigt välbefinnande.
I kontrast så är arbetslöshet en av de starkaste prediktorerna av otillfredsställelse i livet.
(Passer & Smith, 2008, s. 403-404)
Andra forskningsresultat som stödjer dessa teser är bl.a. det faktum att den allmänna lyckonivån i västvärlden inte har ökat sedan 1950-talet, trots en trefaldig ökning av BNP. Snarare är det en vikande lyckotendens som skönjs på vissa håll, vilket kanske kan förklaras i att ekonomiska värden har trängt bort andra, för människors viktiga, värden.
Dessa forskningsrön, anser jag, stödjer idén om en generell och omfördelande välfärdsstat - där gemensamma nyttigheter fördelas jämlikt - om man vill åstadkomma största möjliga lycka åt största möjliga antal. Ett ojämlikt samhälle med stora ekonomiska klyftor är per definition ett olyckligare samhälle. Detta då lagen om den avtagande gränsnyttan stipulerar att de som tjänar på ojämlikheten inte tjänar lika mycket som de som förlorar på ojämlikhet förlorar. Samhällets totala lyckonivå är alltså högre i ett jämlikt samhälle, alla andra variabler lika.
Den svenska modellen har ju som vi sett också gått att förena med både hög ekonomisk tillväxt och hög BNP, även om dessa mått förstås tål att ifrågasättas som allmänna mått på mänsklig utveckling, en kritik som inte minst lyckoforskningen inbjuder till.
Kommentarer
Trackback
