Dyra jobb för 10 miljarder - ingen nettovinst?
"Oppositionen får svårt att backa bandet vid en valseger. Moderatledaren Fredrik Reinfeldt närmar sig drömmålet om ett skattetryck på 45 procent. Det bäddar för ett ideologiskt val. "
Så inleds denna artikel i SvD om statsministerns sommartal i Vaxholm. Där aviserar Reinfeldt ett fjärde steg i jobbskatteavdraget, en inkomstskattesänkning på tio miljarder kronor nästa år. Något han marknadsför som det ”mest effektiva” för att skapa fler jobb. På kort sikt ska det ge 3000 nya jobb, på lång sikt 10 000 fler i arbete, enligt Reinfeldt.
Det finns förstås anledning att ifrågasätta statsministerns egna siffror, då dessa är en uppenbar partsinlaga inför det kommande valet. Men låt oss för en sekund anta att statsministern har rätt, att skattesänkningen ger "på lång sikt" 10 000 fler i arbete. Min spontana reaktion är att det inte är så många jobb. Enligt SCBs AKU så finns idag 503 000 arbetslösa, ett relativt arbetslöshetstal på 9,8 procent. Av dessa är ungefär hälften ungdomar (15-24), 241 000 st, med ett relativt arbetslöshetstal på 29,7 %. En ökning av antalet jobb med 10 000 skulle alltså innebära 493 000 kvarvarande arbetslösa, och bara en marginell minskning av arbetslöshetstalet.
Detta till en kostnad av hisnande 10 miljarder kronor, 10 000 000 000 kr. Delar man det på antalet nya jobb (10 000) får man att kostnaden per nytt jobb blir 1 000 000 kr, 1 miljon kronor. Det är ett ganska dyrt jobb. Ponera istället att det kostar 500 000 kr att skapa ett nytt jobb inom offentlig sektor, vilket är en väl tilltagen siffra. Skulle man istället fördela dessa 10 miljarder till den offentliga sektorn via kommunbidrag skulle man alltså kunna skapa dubbelt så många jobb, med reservation för att inte varenda krona används till anställningar.
Sedan tål det också och ifrågasättas hur "nya" de "nya jobben" egenligen är. De 10 miljarder man sänker skatten med måste ju tas någonstans ifrån också. Som det ser ut idag går välfärden på knäna och får säga upp personal på löpande band. Att då minska den offentliga sektorns intäkter ytterligare, skatteintaget, leder närmast ofrånkomligt till personalminskningar. Sett i detta perspektiv kan man ifrågasätta vilken nettovinst det innebär på arbetsmarknaden med
+ 10 000 jobb pga. skattesänkningar
- ?? ??? jobb inom offentlig sektor pga. skattesänkningar
____________________________________________
?? ???
Sett ur detta perspektiv så framstår en nettovinst i antalet nya jobb som tveksam, framförallt handlar det om en omfördelning av antalet jobb från offentlig till privat sektor, klassisk moderat politik. I fall skattesänkningen leder till att kvaliteten inom välfärden minskar leder det till ökade krav på privata inslag, då fler nu har råd att betala för detta, inom de rikare befolkningsgrupperna. Offentliga jobb byts mot privata.
Enligt moderaternas egna beräkningarna ska skattesänkningen ge mellan 200 och 250 kronor mer i plånboken varje månad för en löntagare. Denna siffra tål förstås också att ifrågasättas eftersom den inte heller räknar in några nettoeffekter av skattesänkningen. Om egenavgifterna inom tand- eller sjukvården höjs t.ex., eller avgiften till a-kassan, trafikförsäkringen etc. så blir nettovinsten för en genomsnittlig löntagare betydligt lägre, så har varit fallet vid tidigare moderata skattesänkningar. Nettovinsten i plånboken, liksom för jobben, tål att ifrågasättas.
Vidare står i artikeln: Med ett fjärde avdrag ska yrkesgrupper som metallarbetare och vårdbiträden, enligt moderatledaren, totalt under mandatperioden ha fått en hel månadslön i skattesänkning. I sitt tal på plats vid Hamnplan i Vaxholm underströk han: "En hel månadslön. Man ska inte underskatta hur det kommer att förändra Sverige".
Nej, det ska man inte. Den förmögenhetsomfördelning som den moderatledda regeringen nu genomför är unik, och leder till ett Sverige med större inkomstspridning, eller ojämlikhet om man så vill. De som är rika kommer att bli rikare och de som är fattiga kommer få klara sig på allt mindre. Det är ett uttalat mål för regeringen att minska jämlikheten i samhället och man bedriver också en effektiv politik för att göra detta. Omvänd Robin Hood-politik om man så vill, att ta från dom fattiga och ge åt de rika.
Artikeln fortsätter: Skattesänkningarna handlar om ideologi, inte bara om att skapa nya jobb, gjorde Reinfeldt tydligt senare. "Det är en frihetsfråga", sade han.
Vilket är ett välkommet, om än uppenbart, förtydligande. Att skattesänkningar liksom privatiseringar motiveras av ideologiska dogmer om marknadens förträfflighet liksom om föreställningar om det privata som en garant för effektivitet och utveckling och individuella val som långsiktigt mer gynnsamma än kollektiva, demokratiska är ett välkänt faktum. I detta avseende är det intet nytt under solen. Att moderaternas politik grundar sig i den negativa, teoretiska frihetsdefinitionen, "frihet från..." - och inte i den positiva, reela frihetsdefinitionen "frihet till..." är sorgligt för dem som drabbas av moderaternas politik. Enligt den definitionen är man nämligen "fri" om man ligger nere i en grop, utan möjlighet att ta sig upp igen.
Artikeln avslutas: Men med ytterligare ett jobbskatteavdrag blir det allt svårare för oppositionen att backa bandet. Om Moderaternas förslag går igenom har regeringen under den här mandatperioden sänkt skatterna för dem som har jobb med 70 miljarder kronor.
Så oavsett om alliansregeringen blir omvald eller inte så har Fredrik Reinfeldt lyckats med något som hans företrädare Bo Lundgren aldrig var i närheten av: att permanent sänka det svenska skattetrycket.
Begreppet systemskifte har fått en negativ klang i svensk politik. Hade Fredrik Reinfeldt före valet 2006 gått ut och varit tydlig med att han permanent ville sänka skatten med 70 miljarder kronor som ett led i ett moderat systemskifte med omfördelning på alla områden - från fattiga till rika, från offentligt till privat och från demokrati till individ hade han knappast vunnit regeringsmakten. Men om man istället stegvis, utan att säga det högt eller vara särskilt tydlig med det, genomför en sådan reform, ja, då har man som historien visar alla möjligheter att lyckas med det. Att Bo Lundgren var både tydligare och ärligare med partiets politik och hur det skulle genomföras var ju, tyvärr för deras del, anledningen till att de aldrig kunde vinna valet. Ett sådant val tjänar nämligen inte de flesta på.
Så inleds denna artikel i SvD om statsministerns sommartal i Vaxholm. Där aviserar Reinfeldt ett fjärde steg i jobbskatteavdraget, en inkomstskattesänkning på tio miljarder kronor nästa år. Något han marknadsför som det ”mest effektiva” för att skapa fler jobb. På kort sikt ska det ge 3000 nya jobb, på lång sikt 10 000 fler i arbete, enligt Reinfeldt.
Det finns förstås anledning att ifrågasätta statsministerns egna siffror, då dessa är en uppenbar partsinlaga inför det kommande valet. Men låt oss för en sekund anta att statsministern har rätt, att skattesänkningen ger "på lång sikt" 10 000 fler i arbete. Min spontana reaktion är att det inte är så många jobb. Enligt SCBs AKU så finns idag 503 000 arbetslösa, ett relativt arbetslöshetstal på 9,8 procent. Av dessa är ungefär hälften ungdomar (15-24), 241 000 st, med ett relativt arbetslöshetstal på 29,7 %. En ökning av antalet jobb med 10 000 skulle alltså innebära 493 000 kvarvarande arbetslösa, och bara en marginell minskning av arbetslöshetstalet.
Detta till en kostnad av hisnande 10 miljarder kronor, 10 000 000 000 kr. Delar man det på antalet nya jobb (10 000) får man att kostnaden per nytt jobb blir 1 000 000 kr, 1 miljon kronor. Det är ett ganska dyrt jobb. Ponera istället att det kostar 500 000 kr att skapa ett nytt jobb inom offentlig sektor, vilket är en väl tilltagen siffra. Skulle man istället fördela dessa 10 miljarder till den offentliga sektorn via kommunbidrag skulle man alltså kunna skapa dubbelt så många jobb, med reservation för att inte varenda krona används till anställningar.
Sedan tål det också och ifrågasättas hur "nya" de "nya jobben" egenligen är. De 10 miljarder man sänker skatten med måste ju tas någonstans ifrån också. Som det ser ut idag går välfärden på knäna och får säga upp personal på löpande band. Att då minska den offentliga sektorns intäkter ytterligare, skatteintaget, leder närmast ofrånkomligt till personalminskningar. Sett i detta perspektiv kan man ifrågasätta vilken nettovinst det innebär på arbetsmarknaden med
+ 10 000 jobb pga. skattesänkningar
- ?? ??? jobb inom offentlig sektor pga. skattesänkningar
____________________________________________
?? ???
Sett ur detta perspektiv så framstår en nettovinst i antalet nya jobb som tveksam, framförallt handlar det om en omfördelning av antalet jobb från offentlig till privat sektor, klassisk moderat politik. I fall skattesänkningen leder till att kvaliteten inom välfärden minskar leder det till ökade krav på privata inslag, då fler nu har råd att betala för detta, inom de rikare befolkningsgrupperna. Offentliga jobb byts mot privata.
Enligt moderaternas egna beräkningarna ska skattesänkningen ge mellan 200 och 250 kronor mer i plånboken varje månad för en löntagare. Denna siffra tål förstås också att ifrågasättas eftersom den inte heller räknar in några nettoeffekter av skattesänkningen. Om egenavgifterna inom tand- eller sjukvården höjs t.ex., eller avgiften till a-kassan, trafikförsäkringen etc. så blir nettovinsten för en genomsnittlig löntagare betydligt lägre, så har varit fallet vid tidigare moderata skattesänkningar. Nettovinsten i plånboken, liksom för jobben, tål att ifrågasättas.
Vidare står i artikeln: Med ett fjärde avdrag ska yrkesgrupper som metallarbetare och vårdbiträden, enligt moderatledaren, totalt under mandatperioden ha fått en hel månadslön i skattesänkning. I sitt tal på plats vid Hamnplan i Vaxholm underströk han: "En hel månadslön. Man ska inte underskatta hur det kommer att förändra Sverige".
Nej, det ska man inte. Den förmögenhetsomfördelning som den moderatledda regeringen nu genomför är unik, och leder till ett Sverige med större inkomstspridning, eller ojämlikhet om man så vill. De som är rika kommer att bli rikare och de som är fattiga kommer få klara sig på allt mindre. Det är ett uttalat mål för regeringen att minska jämlikheten i samhället och man bedriver också en effektiv politik för att göra detta. Omvänd Robin Hood-politik om man så vill, att ta från dom fattiga och ge åt de rika.
Artikeln fortsätter: Skattesänkningarna handlar om ideologi, inte bara om att skapa nya jobb, gjorde Reinfeldt tydligt senare. "Det är en frihetsfråga", sade han.
Vilket är ett välkommet, om än uppenbart, förtydligande. Att skattesänkningar liksom privatiseringar motiveras av ideologiska dogmer om marknadens förträfflighet liksom om föreställningar om det privata som en garant för effektivitet och utveckling och individuella val som långsiktigt mer gynnsamma än kollektiva, demokratiska är ett välkänt faktum. I detta avseende är det intet nytt under solen. Att moderaternas politik grundar sig i den negativa, teoretiska frihetsdefinitionen, "frihet från..." - och inte i den positiva, reela frihetsdefinitionen "frihet till..." är sorgligt för dem som drabbas av moderaternas politik. Enligt den definitionen är man nämligen "fri" om man ligger nere i en grop, utan möjlighet att ta sig upp igen.
Artikeln avslutas: Men med ytterligare ett jobbskatteavdrag blir det allt svårare för oppositionen att backa bandet. Om Moderaternas förslag går igenom har regeringen under den här mandatperioden sänkt skatterna för dem som har jobb med 70 miljarder kronor.
Så oavsett om alliansregeringen blir omvald eller inte så har Fredrik Reinfeldt lyckats med något som hans företrädare Bo Lundgren aldrig var i närheten av: att permanent sänka det svenska skattetrycket.
Begreppet systemskifte har fått en negativ klang i svensk politik. Hade Fredrik Reinfeldt före valet 2006 gått ut och varit tydlig med att han permanent ville sänka skatten med 70 miljarder kronor som ett led i ett moderat systemskifte med omfördelning på alla områden - från fattiga till rika, från offentligt till privat och från demokrati till individ hade han knappast vunnit regeringsmakten. Men om man istället stegvis, utan att säga det högt eller vara särskilt tydlig med det, genomför en sådan reform, ja, då har man som historien visar alla möjligheter att lyckas med det. Att Bo Lundgren var både tydligare och ärligare med partiets politik och hur det skulle genomföras var ju, tyvärr för deras del, anledningen till att de aldrig kunde vinna valet. Ett sådant val tjänar nämligen inte de flesta på.
Tillägg: Anne-Marie Lindgren har också bidragit med en skarp analys av moderaternas skattesänkningar här, som hon benämner som "groteska"(!).
Kommentarer
Trackback
